Jag älskar blodhundens känsla för humor.

Jag tycker om hundar som kräver att jag måste tänka/arbeta för att träna dem – det gör resultatet så mycket mer belönande.

Jag älskar det sätt de söker mitt sällskap.

Jag älskar deras små rackartyg när de är uttråkade.

Jag älskar deras ärlighet.

Jag skulle vilja påstå att det är den mest medkännande rasen av alla.

Jag uppskattar att de håller min säng varm om natten.

Jag älskar ljudet av en snarkande blodhund.

Jag älskar dem för att de skriver sitt eget manuskript (oavsett av vad de gör eller vad du vill att de ska göra).

Jag älskar den tjocka svansen när den rensar kaffebordet från mormors antika tekoppar.

Jag älskar att höra deras ylande.

Jag tycker de är otroligt kloka – men kanske inte alltid så smarta.

Jag älskar deras storlek och styrka – de är imponerande.

Jag älskar mina hundars vänliga och försiktiga sätt med min dotter.

Jag älskar när de ger mig den där trötta blodhundsblicken, som om de säger: "Javisst! Jag gjorde det. Nu är det upp till dig att komma på vad det är jag har gjort."

Jag älskar deras drägel – det får mig att skratta.

Jag älskar när min hund är genomvåt och försöker med all sin energi skaka vattnet ur pälsen - men det är bara kroppen inuti skinnet som rör sig, skinnet ligger still, fortfarande lika blött.

Jag älskar deras totala hängivenhet.

Jag älskar det sätt de tar emot och ger kärlek på.

Jag älskar deras naturliga instinkt att följa individuella spår.

Jag älskar hur de tittar på mig när jag säger något till dem - de lutar på huvudet, precis som de tror att om de håller huvudet på ett annat sätt, så kanske de bättre kan förstå vad det är jag säger.

Jag älskar deras nobla uttryck.

Jag älskar deras stönande och spinnande ljud när man kliar deras öron.

Jag uppskattar att dräglet och smutsen lägger till en smakfull kontrast till mitt annars så tråkiga helvita kök.

Jag älskar sättet de stoltserar runt på när de har stulit något.

Jag älskar när de lägger huvudet i mitt knä, tittar upp med sorgsen min och bara väntar på att bli smekta och få höra att de är duktiga.

Jag älskar deras kramgo'a storlek.

Jag älskar när de tömmer allt vad de har gömt i sina läppar de senaste dagarna - i min famn – och helst när jag har satt på mig rena kläder – och helst när jag precis ska iväg . . .

Jag älskar deras leende.

Jag älskar när de översvallande hälsar på mig när jag kommer hem från arbetet varje dag; de kråmar sig och kropparna vaggar samtidigt som de pratar med mig. Att komma hem är dagens höjdpunkt.

Jag älskar att min hund vet hur han ska göra livet värt att leva för en gammal man – varje dag.

Jag älskar det sätt de följer mig från rum till rum, bara för att vara nära mig.

Jag älskar sättet de pussar mitt ansikte, som om de vill tala om att de älskar mig.

Jag älskar när vi sjunger tillsammans.

Jag älskar deras mjuka päls, speciellt deras långa silkesmjuka öron.

Jag älskar deras intelligens och deras iver att behaga oss.

Jag älskar när människor vänder sig om, tittar och pekar när de ser mina blodhundar.

Jag älskar dräglet som blänker och sakta glider ner på min arm tidigt om morgonen.

Jag uppskattar att när jag vill leka - vill de leka, när jag vill vila - vill de också vila.

Jag älskar deras kleptomaniska läggning - jag letar gärna över hela min stora tomt efter värdefulla ting som jag har rört vid och som de har gömt.

Jag älskar mina blåmärken jag har från höften ner till anklarna eftersom hundarna studsar mot mig när de leker.

Jag älskar deras envishet.

Jag älskar blodhundar för de lever för människor – alla åldrar, kön, storlekar och former inkluderade.

Jag älskar att de ger 110% i allt vad de gör - från morgonens sovstund och sträckövningar till kvällens tuffa lekar och komiska inslag. De verkar ha hittat hemligheten till att leva ett rikt liv.

Jag älskar hur de får oss att skratta tills vi nästan kiknar, och hur de då sitter och tittar förvånat på oss - som om det var deras naturliga plikt i livet att underhålla oss.

Jag älskar hur de lyckades sova igenom episoden med sex polismän som arresterar en dörrförsäljare precis utanför min dörr, men väcker hela grannskapet om en ekorre vågar så mycket som sätta en tass på vårt staket.

Jag älskar när de bara sitter där och dräglar och tittar på när jag äter och hoppas att jag ska ge dem en liten bit.

Mitt hjärta skulle inte fungera utan dessa dagliga våta pussar och den villkorslösa kärlek jag får från mina blodhundar.

De får mig att må bra när vi är tillsammans.

Jag bara älskar dem!

Vad jag inte tycker om är:

-– att alltid försöka ligga ett steg före dem – för att kunna avslöja vad de tänker skulle vara bra att förstöra nästa gång.

– deras besvikna utseende när jag kör iväg till jobbet.

– deras sätt att klara sig ur besvärliga situationer genom att, direkt efter att ha blivit ertappade med något förbjudet, göra alla konster de lärt sig – på en gång.

– deras klibbiga öron efter de har ätit.

– att jag inte har plats för fler.

– att de lever för kort tid – de skulle bli lika gamla som vi.

En fråga till blodhundsägare världen över om vilka för- och nackdelar man anser finns hos rasen
fick många svar. Följande är ett urplock av alla de positiva aspekter som skickades in, – och alla nackdelarna.

* * *


Copyright Sabina Swahn. All rights reserved.
Sidan senast ändrad Mars 5, 2007